Sedan den 1 juli 2026 finns en ny lag om beredskapslager av varor i livsmedelskedjan (SFS 2026:837). Den ger staten mandat att bygga upp och äga lager av allt från utsäde och foder till färdiga livsmedel, för att trygga försörjningen om Sverige hamnar i krig eller krigsfara — eller om en annan utomordentlig händelse leder till livsmedelsbrist.

Det intressanta för näringslivet är inte lagens syfte. Det är metoden.

Lagren ska nämligen inte ligga i statliga magasin. De ska i första hand ligga hos företagen, i de ordinarie värdekedjorna, hos aktörer som staten ingår avtal med. Företagens deltagande är frivilligt — och frivilligheten realiseras genom offentlig upphandling.

Med andra ord: en ny och växande upphandlingsmarknad öppnar nu, och den ser inte ut som någon annan.

Vad lagen säger

Regeringen beslutar vilka varor som ska lagras, i vilken mängd och var i landet. Ansvaret att hålla lagren ligger på den myndighet regeringen utser, men lagren får också hållas av en enskild lagerhållare som myndigheten träffar avtal med.

Varorna anskaffas av myndigheten och ägs av staten.

Det är en principiellt viktig punkt: företaget håller lagret, men äger det inte. Redan här uppstår ett juridiskt problem som lagstiftaren fått lösa särskilt. Om staten köper varor som sedan blir kvar hos säljaren skulle traditionsprincipen normalt innebära att köpet inte gäller mot säljarens borgenärer — varorna skulle kunna utmätas eller ingå i lagerhållarens konkurs. Lagen gör därför ett uttryckligt avsteg: köpet gäller mot säljarens borgenärer redan i och med avtalet, om varan är bestämd. Är den inte det krävs att varan avskilts, märkts, antecknats i bokföringen eller på annat sätt kan kopplas till statens lager.

Statens rätt omfattar även varor som ersatt tidigare varor av samma sort — nödvändigt eftersom lagren måste omsättas för att inte förfaras. Och vid höjd beredskap gäller ett förstärkt skydd: varor i lagerhållarens besittning är då förbehållna staten framför lagerhållarens borgenärer, i den mån de motsvarar vad avtalet kräver.

Till detta kommer en uppgiftsskyldighet som kan preciseras i föreskrifter, förelägganden som får förenas med vite, och en tystnadsplikt för den som genom uppdraget får del av känsliga uppgifter om totalförsvaret eller krishantering. Tystnadsplikten begränsar även meddelarfriheten i vissa delar. Ett avtal om beredskapslagring är alltså inte ett vanligt lagerhållningsuppdrag. Det är ett uppdrag med sakrättsliga, säkerhetsrättsliga och sekretessrelaterade dimensioner som de flesta standardavtal inte hanterar. Det lagen inte reglerar — och varför det är leverantörens problem. Här ligger den verkliga poängen.

Vikten av tydliga och genomtänkta avtal

Regeringen har uttryckligen avstått från att fastställa vad avtalen ska innehålla. I propositionen anges att villkoren måste anpassas till vad som upphandlas i det enskilda fallet, och att det därför inte är lämpligt att dra upp riktlinjer. Det som förutsätts regleras — hantering för att bevara det sakrättsliga skyddet, ansvar, spårbarhet, ersättning, omsättning av varor, tillträde till lokaler, avfallshantering — överlämnas till den upphandlande myndigheten.

Detsamma gäller säkerheten. Regeringen valde att inte författningsreglera lagerhållarnas säkerhetsåtgärder, trots att Säkerhetspolisen förordade det. Motiveringen är att förutsättningarna varierar. Konsekvensen är att säkerhetskraven kommer att formuleras i upphandlingsdokument och kontraktsvillkor — och variera mellan myndigheter.

Lägg därtill att verksamheten kan utgöra säkerhetskänslig verksamhet enligt säkerhetsskyddslagen, och att lagen om granskning av utländska direktinvesteringar kan aktualiseras vid ägarförändringar i ett bolag som håller lager.

För en leverantör betyder det att hela riskbilden ligger i anbudsdokumenten. Det finns ingen färdig branschstandard att luta sig mot, och den som skriver under ett fyraårigt åtagande utan att ha förstått vad det innebär har svårt att korrigera efteråt.

Vad vi lärde oss av Södertälje

Tillsammans med Magnus Josephson har jag biträtt Södertälje kommun i två upphandlingar av livsmedelsberedskap: dels beredskapslager av baljväxter och spannmål, dels färskvaror med beredskap i odlingsledet — alltså inte bara lagring av färdiga varor. Det var i de avtalen centralt med åtgärder för att bevara och utöka lokal produktionsförmåga samt omsätta de varor i kommunens verksamhet som produceras för att se till att de alltid är möjliga och säkra att konsumera.

Arbetet gjordes innan den nya lagen fanns. Just därför är erfarenheterna användbara nu: frågorna som uppstår är desamma, och de uppstår tidigare än man tror.

Beredskap är inte en vara — det är en förmåga. Att upphandla ett lager av baljväxter är i grunden ett varuköp med lagringstjänst. Att upphandla beredskap i odlingsledet är något helt annat: det man betalar för är att en produktionsförmåga ska finnas kvar och kunna skalas upp. Kravställningen måste då beskriva en kapacitet, inte en leverans, och utvärderingen måste kunna skilja mellan anbud som verkligen bygger förmåga och anbud som bara omfördelar befintlig produktion.

Omsättningen är kärnfrågan, inte lagringen. Varor som ligger stilla blir kassationer. Ett fungerande beredskapslager måste rulla i den ordinarie verksamheten samtidigt som beredskapsfunktionen bevaras. Det ställer krav på hur avtalet definierar vad som är lagernivå, när den får underskridas och hur återställning sker — frågor som är enkla att formulera luddigt och dyra att ha luddiga.

Kravnivån avgör om det kommer några anbud. Deltagandet är frivilligt. En kravställning som lägger all risk på leverantören ger tomma anbudsöppningar, och en upphandling utan anbud ger noll beredskap. Balansen mellan säkerhet och genomförbarhet är därför ingen detalj — den avgör om upphandlingen fungerar.

Öppenhet och sekretess drar åt olika håll. Upphandlingen ska vara transparent. Uppgifterna om vad som lagras och var är känsliga. Att hantera den spänningen kräver att man tänker igenom sekretessfrågan innan dokumenten skrivs, inte när begäran om utlämnande kommer.

Marknadspåverkan måste in i kalkylen. Lagren ska enligt förarbetena byggas upp successivt för att inte snedvrida konkurrensen. På kommunal nivå är effekten på en lokal marknad ännu tydligare — ett större åtagande kan förändra villkoren för alla odlare i området.

För leverantörer som överväger att lämna anbud

Fem frågor att ställa innan ni skriver under:

1 Vad äger ni, och vad äger staten? Ert lager blir statens egendom med sakrättsligt skydd. Hur påverkar det er belåning, era kreditvillkor och er redovisning?

2 Vad kostar omsättningskravet? Vem bär kostnaden när varor måste bytas ut eller kasseras? Är ersättningsmodellen indexerad över avtalstiden?

3 Vad innebär säkerhetskraven i praktiken? Fysiskt skydd, personalkontroll, eventuell säkerhetsprövning — och vad händer om kraven skärps under avtalstiden?

4 Vad har ni lovat om era underleverantörer? Om lagret sköts av en tredje part gäller kraven även dem, och tystnadsplikten omfattar var och en som deltar i verksamheten.

5 Hur mycket får ni berätta? Tystnadsplikten är verklig och påverkar vad ni kan säga till kunder, ägare och media.

För kommuner och regioner

En vanlig missuppfattning är att den nya lagen flyttar ansvaret uppåt. Det gör den inte. Ansvaret för måltidsverksamheten i vård, skola och omsorg är oförändrat, liksom kommunernas livsmedelsberedskap i övrigt. Statliga lager av spannmål och insatsvaror hjälper inte den kommun som behöver kunna servera lunch i tre veckor utan leveranser.

Södertäljearbetet visade att en kommun kan komma långt inom ramen för det befintliga upphandlingsregelverket, förutsatt att man förstår vad man faktiskt köper. Det som saknas är sällan rättsligt stöd — det är kravställning som håller.

Lagrum:
Lagen (2026:837) om beredskapslager av varor i livsmedelskedjan, särskilt 1, 4–8 och 11–14 §§. Se även prop. 2025/26:205 och bet. 2025/26:MJU25. Regeringen har gett Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt i uppdrag att etablera beredskapslager, med redovisning senast i februari 2027.

Jag arbetar med upphandlingsjuridik i skärningspunkten mot försörjningsberedskap och säkerhetsskydd, och har biträtt vid upphandling av livsmedelsberedskap både i lager- och odlingsledet. Står ni inför en upphandling på det här området — som leverantör eller som upphandlande myndighet — är ni välkomna att höra av er.

Stavenow Advokatbyrå

— cs@stavenowadvokat.se

Artikeln är allmän information och utgör inte rådgivning i ett enskilt ärende.